Att föda barn har inte med prestation att göra!

"Födande engagerar kropp och själ som samverkar på ett fullständigt fantastiskt spännande och lidelsefullt sätt. Det finns ingenting som heter att lyckas eller misslyckas vid förlossningen. Du kan inte göra bort dig eller skämma ut någon när du föder barn." /Sheila Kitzinger ur Att vänta och föda barn

På föda utan rädsla-kursen jag hade idag pratade jag lite extra om att det inte är någon prestation att föda barn och att vi bara ska släppa alla våra krav på oss själva. Både för den födande och för den som är stöd. Det är så lätt att vi hindrar oss själva när vi ställer krav på att prestera. För att kunna mäta vår prestation måste vi också jämföra oss med andra, något som är dömt att misslyckas när det gäller förlossningar. Vi är olika, våra förlossningar är olika och vi kan inte ställa oss mot varandra.

Ibland jämför kvinnor hur länge de var inne på förlossningen eller hur många centimeter de var öppna när de kom in, om de födda med smärtlindring eller inte. Det kan vara intressanta saker att veta och visst är det bra är dela med sig av erfarenheter men inte om det görs i syfte att bräcka någon annan eller ur just jämförelsesyfte.

Jag gillar verkligen Sheila Kitzingers ord här ovan och jag vill gärna påminna om att det inte finns något "som heter att lyckas eller misslyckas vid förlossningen".

Samsovning

Jag uppfattar det som att det är många som skulle vilja sova med sina små barn i sängen men som inte vågar. De är rädda för att de ska vända sig på dem när de sover eller råka slå till dem med en arm.

Läkartidningen skriver att samsovning är en signifikant riskfaktor för plötslig spädbarnsdöd men enligt artikeln visar forskning att risken att skada ett barn när man samsover finns hos rökande föräldrar, om man är berusad, äter starka mediciner eller är mycket uttröttad. En undersökning säger att samsovning ökar risken hos barn under 8 veckor. Andra studier visar att samsovning är bra för amningen och anknytningen.

Vi tyckte i början att det var lite oroligt att sova med ett nyfött barn mellan oss i sängen. Vi var dock hela tiden på det klara med att det var där vårt barn skulle vara! Vi löste det genom att sy ett "näste". 

Vi har alltid haft stort dubbeltäcke i vår säng men har under tiden som dottern sovit med oss haft var sitt. Detta för att bäbisen inte ska hamna under täcket, inte få luft eller bli för varm.

"Nästet" har en kant som gör att man inte rullar in på barnet och dessutom är det lätt att tvätta jämfört med att behöva byta alla lakan om bäbisen kräks. 

"Nästet" var även en perfekt sovplats för bäbisen på andra ställen i lägenheten också under dagtid.

Om vi inte hade samsovit tror jag att den första tiden med spädbarn hade varit så väldigt mycket jobbigare för mig. Att kunna amma liggandes i sängen, att slippa gå upp, tända en lampa etc gjorde att jag nästan kunde amma i sömnen och att jag därigenom inte blev lika påverkad av alla sömnavbrott som jag annars skulle ha blivit. 

Vår dotter sov med oss i nio månader innan vi tyckte det var dags för henne att sova i egen säng. Först blev det  spjälsäng i vårt rum men ganska snart flyttade hon in i eget rum vilket gick bra. Det känns som att vi tagit det i hennes takt och att det därför oftast fungerat smidigt med sömn och nattning. Därmed inte sagt att vi aldrig har haft bakslag eller jobbiga veckor, jorå! Det har vi också!

Om intresse finns kan jag försöka förklara hur man själv syr ett "näste". Eller sy på beställning.

Så här ser nästet ut utan filtar och bäbis i. Det går bra att ha nästet i spjälsängen också så att ett litet barn känner sig lite tryggare,

/Eva

Frågor inför förlossningen

Det finns mycket att fundera kring inför en stundande förlossning. Att sätta sig ner och tänka igenom några frågeställningar och sedan diskutera det med sin partner hjälper både en själv att få syn på vad som är viktigt för just en själv samt underlättar mycket för partnern. Partnern får på så sätt tillgång till nycklar som är viktiga när han/hon ska fungera som stöd.

Några frågor kan vara:

• Vad tror jag att jag blir hjälpt av att få höra?
• Vad kommer (nog) att hjälpa mig?
• Vad vill jag?

Svaren på de här frågorna är helt individuella och kan inte vara rätt eller fel.

Jag hittade ett papper som jag själv skrivit inför min förlossning 2009. 

Jag:

• är orolig för biverkningar av medicinsk smärtlindring
• testar gärna först TENS, akupunktur, sterila kvaddlar, varmt/kallt, dusch och bad.
• vill bli peppad att klara mig utan medicins smärtlindring och min man och personal.
• är beredd på att vid ev. stark smärtpåverkan diskutera t.ex. lustgas.

Jag tror att jag blir hjälpt av att få höra:

• att jag är stark
• att jag klarar det
• att smärtan är övergående
• att smärtan beror på att barnen ska ut/rotera etc.
• var i förlossningsförloppet vi är
• att smärtan inte är farlig.

Det hjälper mig (nog) att:

• min man är mycket närvarande
• inte aldrig bli lämnad helt ensam
• vi går igenom det tillsammans jag och min man
• bli påmind om avslappning och andning.
• jag vet att min man tar beslut om jag inte vill/kan/orkar
• veta att min man får i sig mat

Jag vill:

• försöka ha en så upprätt förlossning som möjligt. Jag provar gärna pilatesboll, saccosäck, stående m.m. Vi har testat lite olika ställningar på profylaxkursen. Jag vill om möjligt testa att föda på förlossningspall, på huk eller på knä i sängen.
• Undvika att bli sängliggande eftersom jag förknippar det med sjukdom.
• att allt som görs "med oss" förklaras för oss. Vi vill speciellt få förklarat någon form av åtgärd som påskyndar förloppet som dropp eller ta hål på hinnorna.

Som jag skrev kommer svaren att se mycket olika ut beroende på vem som svarar på frågorna. En del saker kommer kanske att vara praktiska som t.ex. det här med att partnern ska ha med sig mat, och är lätta att ordna. Andra är mer av känslomässig art och är ännu viktigare att man diskuterar tillsammans med den som ska vara stöd under förlossningen.

I mina egna svar kan jag ju se rädsla för att tappa kontrollen och rädsla för att inte bli lyssnad på. Där finns också rädslan att inte bli sedd för den jag är, mina åsikter och tankar och för att bli ensam. I det mesta, kan jag när jag ser tillbaka, se att det blev som vi "planerat" utifrån denna lilla plan.

Lycka till! /Eva