Slow

Slow-Familjen

Vi tror på att vara närvarande.

Vi tror inte att mer, effektivare eller snabbare är bättre när det gäller familjeliv.

Slow är vara snabb när det passar och att vara långsam när det känns bäst. En slow familj är där man ser varandra, respekterar varandra och delar glädje och kärlek. I en slow familj tar man det ibland långsamt för att se varandra och göra varandra trygga. Det är dit man kommer för att tanka närhet, kärlek och värme när världen utanför kanske snurrar för fort.

En slow familj utgår från vad som fungerar för just dem!

Vår övertygelse är att ni vet vad som är bäst för er familj och att det du kan erbjuda är gott nog. Att sakta ner och vara slow kan hjälpa dig att hitta dit. När man saktar ner är det lättare att få kontakt med både sig själv och andra samt att vara närvarande i nuet.

Ibland är att sakta ner det snabbaste sättet att komma framåt.

/Eva och Sandra

Vara Nu

Jag tänker på de nattningar då jag önskat att min dotter snabbt ska somna så att jag kan göra något annat viktigt som att kolla mailen eller titta på en film... Kanske försöker jag effektivisera nattningen lite och bara sjunga  en sång.

Det är inte de kvällar hon somnar snabbt. Snarare tvärt om. Dottern börjar prata och sjunga och vill inte vara i sängen. Hon vill upp, ligga på golvet eller i soffan. Hon försöker ta sig ur sin spjälsäng och kastar ur alla saker inklusive lakan ur sängen och tar av sig pyjamasen och säger att hon måste kissa på pottan. Allt för att komma upp igen. Själv blir jag frustrerad och känner att det här vi inte tid med.

Vilka vi? Min dotter har all tid i världen...

Jag tänker på de nattningar då jag tänkt att jag har all tid i världen och att det inte finns något viktigare än att vara just där. Då dottern sitter i fotöljen i sitt rum och dricker välling. Jag ligger oftast på golvet med huvudet på en mjuk nalle/älg/groda. Vi är tysta. Jag försöker tänka glada tankar eller att inte tänka alls. Mina andetag är lugna. Jag ska ingenstans. Vad dottern tänker kan vi ju bara gissa.

När hon druckit klart är det dags att borsta tänderna. Vi brukar leka att vi är djur. Det började med en lejonfamilj. Nu är hon oftast en giraff och jag en apa som hänger i svansen och borstar hennes tänder :)

Sen kramas och pussas vi och jag lägger ner henne i sängen. Jag klappar henne och sjunger Trollmor och Trollfar (när trollmor har lagt alla elva små trollen.... och sen en vers med trollfar också).

Godnatt, sov gott, natti natti. Jag går ut och rummet. Dottern vänder på sig och somnar.

På sommaren kan man sova middag under en eka.

/Eva

Föräldrar och stress

Ola Schenström skriver på Vi föräldrars web om Föräldraskap och stress. Det är lätt hänt att fastna i dessa måsten vi har på oss. Men barn känner inte till det. De är sina egna och gör på sitt eget vis. De vet inte att vi måste hit och dit eller göra ditten och datten som vi föresatt oss. Som jag skrev i mitt förra inlägg, så reagerar min dotter med att låsa sig om jag stressar på.

För vad vet hon om tid? Hon är NU. Och HÄR. Barn lever i nuet. Hon vill inte bli påskyndad och stressad. Hon vill leka, gosa, upptäcka!

Det är en stor förändring att bli förälder. Det är nu barnets behov som styr. Och jag tänker, att låter vi bäbisen styra så blir vi så mycket lugnare. Det är när vi försöker få in dem i våra egna måsten som vi blir stressade, barnet frustrerat och allt bara blir lite (eller mycket) jobbigt.

Ola skriver

Men hur kan man hantera stressen över att inte få sova?
– Att känna stress över att man inte får sova är väldigt vanligt. Mitt tips är att försöka att bara acceptera att ”inatt sov vi inte så mycket” och inte tänka hur det ska bli nästa natt och nästa och nästa. Är du trött idag, så kanske du ska avboka det du hade tänkt göra och bara vara hemma med bebisen. Kanske upptäcker du att du faktiskt har ett val och att det är okej att bara vara.Ola avslutar med ett tips som är enkelt att använda i vardagen.

– Stanna upp och ta tre djupa andetag. På så sätt kan du komma ner i varv och också bli mer medveten om de val som du har. Och våga stanna upp.

Jag skulle verkligen vilja unna alla föräldrar som är föräldralediga, hur kort eller lång tid det än är, att bara få vara, utan måsten.

Vi är inte på väg någonstans. Och det tar väldigt lång tid. Vi bara är. Ett barn som - Kan själv! kan göra en själv väldigt frustrerad om man känner att man inte riktigt har tid. Då kan Olas råd om tre andetag vara bra! :) Vi kanske inte har så bråttom hem trots allt?

Foton

För några veckor sedan fotade en av Sandras kollegor oss.

Resultatet kan man se här:

Och så blev det ju vår header här på bloggen också.

Musik ska byggas utav glädje

Jag har tänkt en hel del på Evas sista inlägg. Hur skapar vi en vardag med positiva inslag? Hur gör jag?

Hemma hos oss är musiken ofta i fokus. Mina barn, mannen i mitt liv och jag själv sjunger ofta, jag och mannen i organiserad form (i kör), sonen sjunger i band, dottern spelar fiol på Kulturskolan, vi har ukulele, flöjt, gitarrer, piano, dragspel och munspel hemma. Det händer att vi alla fyra går omkring och sjunger på fyra olika sånger. Vi sjunger också ihop, ofta hemma i köket med sonen på gitarr.

När jag var liten så var jag väldigt noga med att det skulle bli rätt. Mamma satt på min sängkant och sjöng barnvisor, jag höll mig vaken för att kolla att hon inte sjöng fel. Mamma slutade med att sjunga text och nynnade bara, då kunde jag slappna av och somna. Detta med att det måste vara rätt text är fortfarande viktigt. Tänk er då in i vilken situation jag nu hamnat i med en man och en dotter som sjunger lite som de vill. Lite hittepå, liksom. Och som dessutom inte är bekymrade över detta!! Jag rättar dem lite snällt, de sjunger glatt vidare med sin egen text. Meh!!

Nu låter det kanske som att jag är värsta kontrollfreaken hemma, det stämmer nog inte riktigt. Jag kan släppa det. Jag kan till och med roas av det.

Det är ju också väldigt gulligt. Dottern satt härom morgonen och sjöng en sång vid bordet. Jag höll på och fixa frukost och lyssnade med ett halvt öra. Så här sjöng hon Sonja Aldéns vackra sång "För att du finns":

"För att du finns, för att du kan, du driver vågorna från land, du visar njurarna för världen". Sista raden ska vara "Du river murarna mot världen". Dotterns text skapar ju en hel den tankeverksamhet. Hur ser detta ut, när man visar sina njurar? Jag tror jag ska anamma hennes text i framtiden.

Musiken är viktig för mig och min brokiga familj. Den är ett sätt att förena. Den är också ett sätt att slappna av, hitta lugn och ro. Och verkligen en källa till glädje. Vi har inte alls samma musiksmak, men kärleken till musiken är väldigt mycket samma för oss alla.

Sakta ner

Jag ramlade över ett fint blogginlägg idag hos Free Spirit som frågar vad vi har så bråttom till?Och jag undrar ofta det samma.

Ofta har vi ju bråttom bara för att få våra liv att gå ihop på något sätt. Hur gör man? Hur får man det att funka?

På morgonen skyndar vi iväg till förskolan och jobb. De flesta har rätt stressiga jobb och sen stressar vi för att hämta och komma hem, kanske handla, laga mat, läsa bok, natta och sen slänga sig framför teven för att äntligen kunna ta det lugnt.

Så fort jag försöker skynda på min tvååring märker jag hur hon bara låser sig och vägrar samarbeta. Då är det bara att ta några djupa andetag, släppa stressen och börja leka istället. Så får vi leka på kläder och stövlar.

Och jag förstår henne! Jag vill egentligen också bara skrika och slänga mig på golvet dagar då det går för fort. Dagar när vi glömmer att leka.

I den där resereklamen med Mads Mikelsen säger han att ”livet är inte de dagar som gått utan de dagar vi minns” (eller något liknande). Jag önskar att de dagar jag minns inte bara ska vara de från en vit sandstrand. Jag vill även minnas vardag!

En vanlig torsdag i svampskogen. Under början av hösten försökte jag och min familj komma ut så ofta som möjligt skogen. Även på vardagar. Det gjorde att våra kvällar inte bara flöt ihop till en massa - dessutom kan vi se på alla glasburkar fyllda med torkad svamp och tänka "det där har vi fixat".

Packa väskan

Det börjar närma sig, datumet ni väntat på så länge. Det är dags att packa väskan! Här kommer en lista byggd på sådant som andra har glömt att ta med sig. Den är sammanställd av egna och andras erfarenheter.

Till förlossningen

· Lypsyl

· Cd-spelare eller liknande och musik

· Tofflor (trevligt att gå i vanliga skor mellan rummet och badkaret t.ex.)

· Godis och favoritdryck till förlossningen (och för att det är trevligt efteråt).

· Vetevärmare som smärtlindring.

· TENS-apparaten om du har en sådan.

· Mat till pappan under förlossningen

· Kamera

· Hårsnoddar och hårspännen.

· Favoritkudden.

· Ev. egna kläder med öppning fram om man inte vill ha rocken man får på sjukhuset.

· Ev. massageolja.

. Ev. pengar till parkeringsplats

·

Till BB

· Mjuka, stora trosor att ha efteråt.

· Något att läsa. (Vi är många som vittnar om att barn och partner sover gott efter förlossningen medan kvinnan är superpigg av alla hormoner.)

· Sköna byxor som inte sitter åt i midjan. Tyvärr försvinner inte magen på en gång…

· Amningslinne är skönt i början. Brösten är ömma och det är inte lätt att köpa amnings-BH i förväg.

· Sjukhusskjortan är underbart skön men vill man ha egna kläder är det bra att tänka på att den ska vara lätt att knäppa eller dra upp när du ska amma (som du kommer göra ofta i början).

· Kläder att åka hem i - till er alla.

· Bindor i storlek ++

· Neccesär.

· Kläder, mössa, strumpor och filt till bäbisen.

· Babyskydd till bilen om ni åker bil hem.

. Ev större skor – fötterna kan svullna ordentligt efter förlossningen

Finns det något vi har missat?

Vad glömde du?

Connecting people :)

Jag var alldeles nybliven 17-årig mamma och alldeles full av förälskelse till min lilla bebis. Första timmarna var det så mycket som hände, men sen var det liksom dags att komma igång på riktigt med föräldraskapet; att ge mitt barn mat. Det var dags att amma.

Det var en självklarhet för mig att det skulle fungera på en gång. Vi försökte, bebis och jag. Och så försökte vi lite senare. Och ytterligare lite senare. Hela första dygnet gick och vi fick ingen riktig snits på det. Han fick inte grepp ordentligt, bröstet halkade liksom ur hans mun hela tiden. Som jag minns det nu var det inte så mycket gråt och förtvivlan inblandat, men jag minns att jag blev så förvånad. Vi gjorde ju rätt! Varför blir det då fel? Personalen kom och gick och försökte komma med råd och hejja-rop. Alla försökte förklara och ge instruktioner, jag fick se bilder och läsa själv. Allt utan resultat.

Andra natten på satt vi i ensamhet ute i sköterskornas fikarum och försökte igen. Jag låg på en 4-sal och jag ville inte väcka de andra mammorna (som verkade ha full koll på det där med amning och både bebisar och mammor sov som stockar!!!!!). Då kom hon. Sköterskan med stort S. En stor bastant kvinna som lade handen på min axel och frågade hur det gick. Jag förklarade. Då tog hon ett fast tag om mitt bröst och om min bebis huvud och liksom bara tjongade ihop dem. Bebis fick grepp och sen var det liksom inget mer med det. Det tog inte mer än en sekund. Inget prat, inga goda råd. Väldigt handfast hjälp. Sedan satt jag med tårar i ögonen och tittade ut över ett snötäckt Stockholm och ammade. På riktigt.

/Sandra

Olika sorters smärta

För en vecka sen fick jag en låsning i skuldran som gjorde otroligt ont. Jag hade svårt att sova och vissa positioner fick mig nästan att gråta. Det smärtade dessutom hela tiden.

Jag beklagade mig på facebook och skrev "så här ont har jag inte haft i hela mitt liv" och fick snart kommentarer som "har inte du fött barn?" och "knappast värre än att föda barn"

Men jo! Föda barn var ingenting mot det här! Det kanske låter konstigt, men jag tänker så här:

När man föder barn vet man varför man har ont. Man vet att det onda kommer att ta slut och att man då får en stor, stor belöning! Dessutom finns det pauser i det onda.

I axelsmärtan fanns inga pauser, den har ingen mening, jag vet inte varför det gör ont och jag får inget för det. Det gör bara ont. För mig är det en stor skillnad. Förlossningssmärtan var psykiskt mycket lättare att hantera för mig.

Önskan

Jag önskar dig inte guld, mitt barn

ej heller pengar och makt.

Jag önskar dig modet att vara dig själv
och stå för det du har sagt.

Jag önskar dig inte en stenfri väg,
men kraften att vägen gå.

Jag önskar dig vänner i rikligt mått
och vänner att lita på.

Av: Peter LeMarc