Förra veckan fyllde min son 17 år. Min lilla, lilla pojke. När jag själv var yngre så blev jag så irriterad på vuxna som sa "Vad stor du blivit!", men nu är jag där själv. Jag säger kanske inte så till mina egna barn, men till andras. Senast idag, faktiskt. När jag hör mig själv säga så vill jag bara bita mig i läppen och hålla truten, jag minns ju hur fånig jag kände mig! Men jag kan inte hjälpa det, jag blir så fashinerad av att tiden går :)
Min sons födelsedag fick honom (och mig också för den delen) att tänka på hur det var när han föddes. Han vet att hans mamma är förvirrad och tankspridd och han har därför inte speciellt höga tankar om min förmåga att komma ihåg saker, så vid middagsbordet en dag sa han med en suck: "Vad synd att det inte finns något sparat från min uppväxt".
Ujujuj, vad fel han hade! Hans kära mor har faktiskt haft bättre koll än han trott. Jag har dokumenterat massor! Alldeles uppspelt nästan småsprang jag den lilla biten in till bokhyllan och drog fram boken "Mitt första år" och mappen med andra dokument. Dottern blev så klart också nyfiken så jag tog med hennes också. Sedan satt vi länge vid köksbordet och barnen läste intensivt.
I de där böckerna har vi föräldrar (eller faktiskt mest jag, vet inte varför det inte finns mer skrivet av papporna..?) skrivit ner vikt, längd, första besökarna på bb, första julen, första födelsedagen, första kompisarna, första tanden osv. Jag hade faktiskt till och med skrivit ner de första orden och roliga meningar de sa som barn.
För mig blev stunden vid matbordet "a trip down memory lane", jag blev ju ljuvligt påmind om allt de läste för mig. För barnens del blev nog bland annat en stund när de verkligen märkte hur viktiga de är för mig. Jag har ju lagt märkte till minsta lilla steg i deras uppväxt :)
/Sandra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar